Minnesord

Alice Trolle-Wachtmeister, är död; ett sken har slocknat, en odiskutabel hov- och stilikon, en ”femme tout à fait phénoménale”, som likt ingen annan förmådde lysa upp en tillställning, är borta. Genom att kombinera den gammaldags hovdamens sirliga, utstuderade, konvenansbundna och upphöjda manér och hållning och lottakårens rättframma, spänstiga, paranta och servila framåtanda och ”drive”, med sin egen personliga oantastliga, magnifika, färgstarka och splendida elegans, samt kanske också ett litet uns av den fullfjädrade moderatkvinnans verserade patos och sinne för ordning, var hon som klippt och skuren för sina många hovinterna roller. Chic och majestätisk på en och samma gång, vilket parat med en viss innerlighet och hjärtlighet i framtoningen gjorde att galautstyrseln aldrig framstod som påklistrad eller vräkig. Uppklädd och polerad, men aldrig ”overdressed” och ständigt vaken mitt i sin exemplariskt manifesterade smak. Hon var alltid avspänd och behärskad, men inte sordinerad, och med sitt halva leende nästan en smula hemlighetsfull. Som framskjuten hovfunktionär var Alice delaktig i att finna den korrekta formeln för hur traditionerna kunde möta det moderna civila samhället; hon gav sin ”touch” åt ett hållbart koncept för en modern monarki; speglade i Alice ögon framstod riksregalierna som allt annat än en anakronism. Genom sitt ceremoniella hantverk, sin känsla för klass, sitt goda omdöme och sin pliktvilja var hon sedermera högst involverad i att år för år befästa monarkens ställning. Hovlakejerna kom och gick, men det var Alice framför andra som gjorde de bestående intrycken och avtrycken. Saknaden efter Alice är stor på flera håll i landet, på något sätt är det som om den grekiska mytologin hade berövats en av sina viktigaste gudomar eller som om en viktig relik hade slarvats bort. Utan att vara en ”attention-seeker” dök hon upp på scenen gång efter gång och skred fram mot de begivenheter hon var kallad att övervara, likt en oersättlig pjäs av silver; ståtlig, stolt och storslagen. Nu är ännu en av de enastående stora svenskarna borta, de karismatiska och samhällsengagerade förebilderna besjälade av humanistiska ideal. Alice var i sanning ett fullfjädrat salongslejon, men utan högfärdens förklenande bismaker, hon representerade en slags ”noblesse absolue”, som en bärande gestalt helt utan imperfektioner, med an av air av avspändhet, sans och ledighet mitt i allt ståhej, men utan att ge avkall på protokollet och de yttre situationsspecifika kraven.