Med ett hjärta av guld

Det är inte ofta vi träffar på dem. Människorna som har ett hjärta av guld. De som alltid sätter andra före sig själv och alltid står vid din sida, i med och motgång. Som verkligen älskar dig mest när du förtjänar det minst och vet att det är just då som du behöver deras kärlek som mest. Vi hade turen. Inte bara att ha en sådan person i vår närhet, utan att faktiskt få ha henne som mamma. Ditt liv var fyllt av toppar, men även djupa dalar. Du kämpade så oerhört hårt och byggde upp en inre styrka som knappast är vanlig. Ett skydd då svårigheter hopade sig. Trots detta behöll du din värme och det där hjärtat av guld. Precis som din mor, vår mormor Rut hade du förmågan att läka andra utan att det på något sätt smärtade dig själv. Du led med oss när vi hade det svårt, men fanns alltid där med ditt ljus och din varma famn. Med tröst och kloka råd. När Filip kom till världen, ditt allra första barnbarn var vi på din kusins 50-årsfest och levde loppan. Jag glömmer aldrig den kvällen då vi festade loss, släppte alla hämningar, dansade och vrålade "vi har fått en bebis, vi har fått en bebis". När ditt andra barnbarn, Nilla kom till världen var det under mer ordnade former, men du var exakt lika lycklig. Barnbarnen, mina syskonbarn var dina ögonstenar. Stoltheten formligen strålade om dig när du såg dem växa upp, från bebisar till vuxna, självständiga liv. Nu kommer vi till de andra barnbarnen. De med tassar och svans. Som aldrig kunde säga orden "jag älskar dig" rakt ut till dig, men som visade det så tydligt. Dylan var din trogna följeslagare. Min brors hund. Och ofta tog du hand om både honom och hans styvsyskon, Apollo & Riegel. Mina små katter, både de som lever och de som nu gör dig sällskap på din nya plats avgudade dig. När jag Ninette och Velouria bodde hos dig, ofta ett par tre veckor i stöten fick du anpassa din frukostrutin. Det satt alltid en rumpa på Norra Skåne, så att bläddra i tidningen kunde du glömma. Din macka fick du ha på micron, annars hade både smöret och osten försvunnit ner i Ninettes mage innan du ens hunnit ta ett bett. De var så trygga hos dig. Huset i Marklunda blev allas vårt andra hem där var man alltid välkommen oavett om man var människa eller djur. Hela min systers "farm" levde upp när du kom dit och tuppen Rut, döpt efter din egen mamma var din favorit. Du var Primas personliga "gottelangare" och stack gärna till henne en matbit vid bordet. Du älskade alla djuren på samma sätt som du älskade dina barnbarn. De var en del av familjen. Du var en djurvän. En djurtalare. I din egen uppväxt hade du bland annat svarta pantern. Katten som åt jordgubbar. Hunden Divve, som egentligen hette Devil och schäfern Castillo. Trots allt ditt mod hade du svårt att själv be om hjälp. Du ville aldrig vara någon belastning och ville vara självständig. Ibland var du alldeles för stolt och envis trots att du visste att vi alltid skulle släppa allt för din skull. Även om du gick igenom en lång tid med sjukdomen sjöd du alltid av liv, kämpade hårt, men mot slutet gick det fort. Jag tror ändå att det var så du ville ha det. Kunna vara hemma och pyssla i din underbara trädgård och ta dagarna som de kom. Inte ligga veckor på sjukhuset och följa andra rutiner än dina vanliga. Efter att ha fightats så här länge är du verkligen värd din vila, men samtidigt känner jag att du rycktes bort för snabbt. Det var så mycket mer jag ville ha sagt. Även om jag vet att jag egentligen sagt precis allt jag ville säga, 100 gånger minst. Men det fanns även så mycket mer jag ville göra med dig. Oavsett, det absolut viktigaste var att du faktiskt kunde lämna på egna premisser. Att du kunde lägga din trygghet i våra händer när du somnade i Carolines famn. Vi var älskade och kände aldrig något annat. Du och pappa byggde något fint tillsammans. En familj som svetsades samman av kärlek och när det verkligen gäller står vi där enade med armarna tätt om varandra. Vi minns semestrarna på bondgården på Öland, hur vi badade och solade hela dagarna. Du älskade att sola, så jag hoppas att den skiner extra mycket på dig, var du än är nu. Vi minns din humor, som var helt opretentiös och det var högt i tak. Underbart filterlöst. Trots den stora sorg vi nu går igenom traskar vi framåt i livet. Eller som vi brukar säga, vi grymtar oss fram med våra trynen i luften. Livet och du har lärt oss alla att vi är starkast tillsammans och trots att vi nu är få, är kärleken större än hela universum. Jag tror att ni är någonstans, du, pappa, mormor, morfar och din bror Benny. Ni sitter tillsammans och sörplar kaffe, tar en cigg och följer oss från fjärran. Vi skrev godnatt till varandra varje kväll. Ända sedan jag flyttade från Osby har vi inte missat det en enda kväll. Jag vill avsluta den här texten med vårt sista godnattmeddelande. Kommer även nämna de emojis vi använde istället för varandras namn. Myran - jag Elefanten - mamma, mammuten Nu knoppar vi. ❤️ Hoppas verkligen du får sova inatt. 😴 Många kära pussar och kramar från 🐜 o flickorna 😽 😽 😘 🐘 Jag kojar också nu. Hoppas ni får sova gott alla sötnosar 🐜😻😻 Kära nattisar från 🐘😘😘🤗🤗❤️❤️