Ingegerd

Om några veckor skulle vi ha firat diamantbröllop. Men vi har känt varandra längre tid än så. Jag glömmer aldrig den 12 dec 1961. Du och jag hade börjat läsa matte i Uppsala hösten 1961. Vi var många som läste matte den terminen. Universitetets största sal var full av studenter - mest killar. Men det fanns ett antal tjejer och där fanns en som jag ganska snabbt fick ögonen på - och det var du. Men blyg som jag var tog jag aldrig kontakt - förrän just den 12 dec. Det var Luciagask på Norrlands nation och jag hade biljett till eftersläppet. Och vem står också där på trappan med biljett till eftersläppet om inte du. Du delade lägenhet med en norrländska, Katarina, och det var hon som lockat med dig till Norrlands den kvällen. Orkestern spelade upp till dans och jag gick direkt och bjöd upp dig. Jag glömmer aldrig det första du sa till mig - "Hur gick det på tentan?" Det visade sig att det inte bara var jag som spanat in dig - det var tvärtom också. Vi hade haft tenta några dagar innan och den hade vi klarat både du och jag. Sen den dagen har det varit vi, förutom lite trassel i början. Vi var ju redan engagerade både du och jag på annat håll. Vi fortsatte läsa samma ämnen i Uppsala, blev så småningom lärare i Västerås och jobbade på samma skola i 40 år. Det är nog inte många par som träffats så mycket som vi har gjort. Och vilka fantastiska år vi fick tillsammans - med resor, golf, bridge, teater, bio och inte minst en växande familj. Den växte och blev så småningom stor. Nu är vår tid tillsammans förbi och jag och hela familjen saknar dig så oerhört mycket. Visst har sista året varit jobbigt på alla tänkbara sätt och de sista sex månaderna var du på äldreboende. Men du fanns där och jag kunde besöka dig dagligen - ofta två gånger per dag. Att inte kunna göra det längre saknar jag väldigt mycket. Lennart