Livsresa

Thore, du stod i ett nytt vägskäl på din "livsresa" våren 2011. Du lämnade ditt vackra Värmland och flyttade till Örebroför att leva med mig och vi påbörjade den fortsatta livsresan tillsammans. Nygifta och lyckliga! Vi skapade ett hem tillsammans och kände att vi hade mycket vi ville se och uppleva.En hel del resor blev det, bl.a firade vi din 70 årsdag i USA, tillsammans med bror och svägerska. Även resor i Asien och Europa tillsammans med goda vänner..Jag hade några år kvar att arbeta innan pensionen och du körde buss till en firma här i Örebro, eftersom du var van chaufför eftre 22 år som " Bokbusschaufför " i de Värmländska skogarna. Efter ca 5 år började jag ana att något inte stod rätt till?? Alzheimers sjukdom har ett smygande förlopp. Man blir inte sjuk från den ena dagen till den andra. Symtomen dyker upp först vaga, oklara tills de blir så pass tydliga att sjukdomen kan diagnostiseras. Jag vågade inte hoppas på att diagnosen var ett misstag: Det jag ängsligt anat var nu bekräftat. Livet tog en snabb vändning när vi gråtande tog emot beskedet. Jag minns att vi föll i varandras armar och bestämde oss för att kämpa tillsammans. Etappen på vårt fortsatta liv blev den längsta, tyngsta och mest sorgsna , dock inte utan glädje. Efter alla år med sjukdomen har jag ändå inte vant mig vid att du ständigt blir en annan än den du var nyss . Det är nedbrytande och smärtsamt! Du glömde , men jag kom ihåg. En fot i glömskan och en i minnet. Dina tankar var försvunna innan de nått fram. Du bodde på Backagården de sista åren och jag besökte dig ofta, så det blev nästan som mitt andra hem också. Vi sjöng i timmar och du kunde alla texter utantill , men du kunde inte längre prata och visste inte ens var du var eller var du bodde , men sången och glädjen satt i ryggmärgen. "Tack min Gud för att jag vaknar , frisk och glad till en ny dag" vår favoritsång som vi sjöng när jag kom. Våren 2025 ramlade du och bryter höftleden och efter det blir du rullstolsbunden. Men du minns inte trots att du har ont vad som hänt och varför du måste sitta i rullstol. Du lämnar världen ett minne i taget , men ditt hjärta bultar envist vidare. Det fanns så lite kvar av dig nu. Som när man blåst ut ett ljus och veken fortfarande glöder i toppen, det sista av lågan. Jag har sörjt dig länge redan, sörjt ditt försvinnande, men har inte kunnat sörja fullt ut förrän nu. Jag hoppas förstås att sorgen snart ger plats för kärleksfulla minnen. Livet är begränsat , men minnena är oändliga! Tack min älskade Thore och vila i frid.