Mitt minne

Jag minns du och jag sittandes högt uppe i bergen i Kroatien på ett tak. Du va bara 14 år och du va lycklig. Vi hade vart ute med båt hela dagen, precis besökt våra släktningar som hade försökt prata med oss. Du fatta ingenting du bara skrattade och fnittrade som bara du kan. Vi pratade inte så mycket eller bodde ihop på den tiden. Denna stunden betyder allt för mig. Utan att tänka fann vi oss vi längst uppe på ett tak och börja prata om allt och ingenting. Om allt vi aldrig pratat om förut. Ingenting kändes liksom förutbestämt. Det va en sån sommarkväll när man hör syrsorna. När allt känns mjukare och långsammare. Stjärnorna såg ut som de va en armslängd ifrån och plötsligt hör jag de mest existentiella funderingarna komma ur din mun. Rocco som bara hade jailbreak och bilar i huvudet. Jag blir så förvånad men vi yrar iväg tills jag brister ut i skratt. Samma stund skyller du på den tunna luften. Vi båda sitter och skrattar i hela kvällen. Genom åren nämner vi denna stunden, vi va helt nyktra men nått i luften, det måste det vart. Det va början på ett obrutet band med den mest villkorslösa självklaraste kärleken. Min lillbror.