Tal Håkan Johansson

Tidens räckte inte så här är Håkans tal Kära Christina, Maria, Lena, Fredrik, Allan och Otto och ni övriga i Anders familj. Och hej alla ni andra som har varit och som fortfarander är Anders vänner. Jag heter Håkan och var en av Anders arbetskamrater på Mariestadstidningen i början av 1980-talet. Jag slutade där 1985 tror jag. Sedan dess har vi enbart varit goda vänner. Anders hade många, många vänner lite överallt i världen för övrigt. Jag är glad för att ha varit en av dem. Det var roligt att prata med Anders. Efter ett snack med honom var man många gånger lite gladare och lite kunnigare. Jag ska be att kort få nämna fyra saker som sitter kvar hos oss, Ann-Kristin och mig. Två hos mig och två gemensamma. Anders och Du, Christina ni blev nog våra första vänner här i Mariestad. Kanske de allra, allra första. Vi har stöt och blött i ärendet. Möjligen delar ni första platsen med Sten och Anita. Oavsett hur det är med det ligger ni i alla fall högt på rankingen. Och här kommer nu en listan: Nummer ett: Vi gjorde en söndagsutflykt våren eller hösten 1980 eller möjligen våren 1981 med våra familjer till det eller den mäktiga och för oss nyblivna Mariestadsbor okända Tiveden. Den turen gav oss minnen och intresse för och lust att komma tillbaka. Nu för tiden har vi en sommarstuga vid kanten av den stora skogen. Nummer två: Kalas och middagar bInd annat i Hassle, på DKV, i Mörtevik, på Moholsm herrgård och på slutstationen Himmelsberg har vi i gott minne. Ann-Kristin har sagt till mig att nämna särskilt en middag för ungefär 40 år sedan då Anders hade smakförstärkt med den för oss och mảnga andra då okända men numera välkända och populära ostronsåsen. Det är med den såsen som Tiveden. Vi har återkommit... Anders var en bra på det där. Nummer tre: Det var en seneftermiddag på allmän redaktionen på Mariestadtidningen. Jag vill minnas att nattredaktören Tom och jag satt på nattredaktionen och redigerade allmänsidorna till morgondagens tidning. Inte säkert att jag satt på nattstolen, men jag var med i alla fall. Det minns jag bestämt.. Just den här eftermiddagen var jag inte på särskilt gott humör och det märktes nog. När Anders kom in med sina bidrag satt jag vid mitt skrivbord och gnällde och tyckte att jobba på tidning och sitta där och hacka på skrivmaskin och mala på var riktigt, riktigt värdelöst. Då blev den annars så muntre Anders allvarlig, tittade på mig rakt i ögonen och sa: -Om du tycker så, då tycker jag att du inte ska vara journalist längre. Och sedan betonade han journalisters viktiga roll i samhällslivet och för demokratin och allt det där. Och jag kan inte minnas att jag sa emot. Men orden fastnade och följde med mig hem och efter en tid gjorde jag som han sa. Hur länge det dröjde minns jag inte, men jag tyckte att han hade nog rätt ändå. Jag slutade på Mariestadstidningen och gick åt annat håll. Anders ord tog skruv. Nummer fyra: Vi träffades nästan alltid vi fyra ihop, Anders, Christina, Ann-Kristin och jag, men den här punkt nummer fyra var en av få grejer vi gjorde utan att Christina och Ann-Kristin var med, men ändå inte. De satt vid sjökanten med sitt och vi två pojkar lekte lite med våra "intelligenta" samtal. - Vill du? frågade Anders plötsligt och pekade på två kajaker. Hans och hennes. Jet var nog ingen bra idé, för detta kom oförberett och paddlat kajak det hade jag aldrig gjort. -Det klarar du lätt, Håkan Johansson, sa den alltid så uppmuntrande Anders. Då kändes det som att Anders tankar om Håkan Johansson nog var lite väl höga. Jag fick låna Christinas kajak för den var lite bredare och inte särskilt rank. Ja,ja. Inte särskilt rank? Hallå eller? Efter väldigt många om och men kom jag ner i kajaken, paddlade runt säkert en halv timma stel som en pinne och jag tog mig sedan ur kajaken utan att välta. Det var inte lätt. När vi båda stod på torra land sa Anders: -Det var inte dåligt det, Håkan Johansson. Hur medar du då? -Det var första gången och tog dig i och ur kajaken och klarade dessutom en tur på sjön utan att hamna i vattnet. Det är inte många som gör om den bedriften. Nu vet jag inte om det bara var uppmuntran eller lite sanning, men säkert är att utan Anders inledande glada tillrop tilltro hade det inte gått. Nu ska jag ska bara tillägga att Anders och jag ingick i ett som jag tror litet och för den stora menigheten okänt sällskap. Det hette ingenting, men Salvebröderna skulle man kunna kalla det. För många år sedan började vi skoja när vi hälsade både när vi möttes och när vi skiljdes åt med skämtsamt Salve, broder eller ett pax vobiscum. Sedan blev Salve vårt sätt att komplettera det vanliga hejet. Så för sista gången i Salvebrödernas mångåriga och stolta historia vill jag nu säga: Salve, broder Anders. Salve och ta väl hand om dig

Greeting from Portsmouth

Hello Christina , thinking of you today as you get ready for tomorrow . Hopefully the family is with you , I wish I could be with you offering what help I could and mostly love . We will all miss Anders dearly. Please give my condolences to Maria and Lynna. Sending you love 💕 Laura

Charles Bennett, en vän på många skidturer

Dear Christina I was very sad to read of Anders' death. Words are usually inadequate in these circumstances. I shall always be grateful to Anders for having introduced me to skiing. It was very easy when I came to the house you had on the island outside Stockholm because it was very flat there. There was therefore no difficulty in stopping or turning. I simply had to stop pushing with my feet and to turn in whichever new direction I wished to go. But when we went to Trysil (which again was attributable to Anders' having asked me to join you there), there was the enormous (for me) difficulty in both turning and stopping, because I had no idea of how to do those things. And because Anders had (I imagine) been using skis since he was a toddler, it never occurred to him that I might not know how to stop and turn. You will remember the consequences. But one of those consequences was that I realised that I needed to learn to stop and turn - which is why I went to Kvitavatn in Norway the following year. And that was where I met Philip, who was an instructor there. If I had not met Philip, I do not imagine that I should have been involved in Møsstrond. So it was my very good fortune to have met Anders at Kebnekaiser back in 1977 (not quite 50 years ago) and travelled down on the train with him (and others) to Stockholm. The turnout from Ustaoset which we made with Julian and Reidun to Kalhovd when Anders and Reidun skied down to the road and then took the coach to Oslo, and Julian and I continued down to Rjukan and then were (I think) collected by Philip and taken to Møsstrond was one of the most enjoyable ski tours I had. It is very sad that Anders has now gone. But I think, from what you said, that for the last few years, his life cannot have been much fun for him. For somebody who had enjoyed such an active life, it must have been very frustrating not to have been able to get out and about on foot and on skis and skates in the winter. I will tell Philip, Julian, Reidun and Werner of Anders' death. I intended to write to tell them of his move into the care home. But events moved quicker than I had imagined. With all best wishes If there is anything I can do to help, please do not hesitate to ask.

Derek Stanyard, fågelskådare och bästa vän till Anders under åren i Francistown, Botswana

Hello Christina, I was so immensely saddened to hear the lamentable news about the deterioration in Anders' health. It is especially so very very sad when someone who has had such an active life becomes so incapacitated in their final years. It was nice that you were able to enjoy the summer with him at home and that your family have been able to arrange a comfortable room for him in the rest home, also it is good that you managed to get him in a local home presumably where you can visit him regularly. I have had a good summer here with the temperature in north Wales not often exceeding 30c, a bit like Francistown, (remembering good times we had there 50 years ago). Last night we had our first heavy rain for about 3 months. I have arranged for my New Zealand family to visit UK for a month in December- January. So at Christmas I shall have all my 6 grandchildren and their parents with me. Also the other purpose is to celebrate my 80th birthday - so I shall become a octogenarian. Dear Christina, I am so very very sorry for your loss. Please may you and your family accept my sincere condolences. Thinking of you (and Anders) at this sad time. My very best wishes to you all. Derek