En kär mormor har lämnat oss

Sonja Maria Hägglund, Alnön, har avlidit i en ålder av 99 år. Närmast anhöriga är dottern Ann-Kathrine, barnbarnen Björn och Jenny samt barnbarnsbarn. I min barndom var mormor och morfar, Sonja och Ragnar, ett stadigt ankare. De bosatte sig nära skolan, och varje dag stod mormor där med sitt nygräddade rågbröd. I hennes sätt fanns en fasthet som gjorde världen trygg och tydlig – en kärlek som inget begärde. Sonja föddes 1926 som enda dotter till snickaren Johan Gustav Nilsson och hans Dagny. Storebror Sixten var bara ett år äldre, och några år senare föddes Åke. Sonja växte upp i Strandvik i Söråker, med havet som fond och farföräldrarnas torpställe nära, omgiven av kusiner. Skolåren var ljusa; hon tog med sig goda betyg och en vacker handstil. Efter avslutad folkskola flyttade Sonja till Alnön, där hennes morfar arbetade vid sågverket. Mamma Dagny fyllde rummen med sång. "Ta förstastämman du, så tar jag andrastämman," sa hon till dottern. Sonja fick senare sjunga solo på en skolkonsert: Kjerulfs "Nu tak for alt, ifra vi var små". Sammanhållningen i barndomen bar hon tacksamt med sig genom hela livet. Med sång, skidor och nykterhetslogen fylldes Sonjas ungdomstid. Hon började arbeta på Konsum och sålde under en tid kläder. En dag kom en murare från Smedsgården för att prova en kostym – han återvände. En gång till. Och ännu en. Sonja och Ragnar blev ett par. Så småningom rodde han ut henne mot Rödön. Mitt på sjön vilade han årorna – mellan himmel och hällar friade han. Tjugo år gammal blev hon hans hustru. Alnön blev deras hem. År 1957 föddes dottern Ann-Kathrine. De byggde själva sitt hus och startade egen byggfirma, med Sonja som ansvarig för ekonomin. Hon hann också leda studiecirklar och vara aktiv i lokalpolitiken. Med rötterna i arbetarrörelsens miljöer stod hon socialdemokratin nära. När Sonja, 71 år gammal, miste Ragnar, fann hon stöd hos lillebror Åke. Promenader, radio och korsord gav dagarna rytm. Hon skötte sitt hem själv ända till 94 års ålder. Vi förstod nog aldrig riktigt hur gammal hon blivit. Nu är hon inte med oss längre. När jag tänker på henne och morfar ser jag ekan och Rödöns hällar – precis som hon beskrev det. Jag hör hennes ”ja” i stilla sommarljus. I minnena väcks rösterna till liv, och sorgen glider långsamt över i tacksamhet. Den lever för evigt.