Tiden går och vi med den. Det gör fortfarande ont men.... det börjar kapslas in mer och mer. Vissa saker och möten får mig att stanna upp och samla ihop mig. Men livet har fått en annan mening med vad är viktigt och vad kan jag strunta i. Jag har börjat stanna på hållplatsen och gör bara det som jag vill, orkar och känner att det är meningsfullt resten får vara. Jag har ett liv och det ska jag ge till mig själv nu sista tiden. Kommer fortfarande hjälpa, stötta och finnas till för mina nära men jobbet struntar jag i, det är chefens problem inte mitt. Jag gör det jag hinner och vill, det hon betalar mig för men det är också allt. Du slet in i det sista och vad fick du för det, ingenting.

I dag är den dagen du såg fram emot. Dagen med stort P pensionärsdagen. Det är så orättvist att vissa som beter sig illa dom plockar inte gud hem.... men andra sliter han upp Men idag är det din 65 årsdag och jag hoppas att du kan fira däruppe, det är du värd. Det var så fint på graven, Eivor hade verkligen ordnat det bra. Det var tungt att åka dit, känns så fel och sorgligt....nedstigande led farmor, pappa och du. Känns som du blev lurad att inte gå ner i tid innan. Vem läste din pensionsprognos? Så orättvist och det gör ont i hela mig.

Tänker på hur orättvist det är, nu snart skulle du fått gå i pension. Om du vetat att det inte var så långt kvar för dig på jorden, hade du tagit ett annat beslut? Ja vem vet. Jag har tagit ett beslut för min pensioneringsdag. Det är för många unga runt mig som gott bort alldeles för tidigt. Ingen är garanterad ett liv till 100. Vad ska man med pengar till på äldreboende, ingen har ändå tid att ge mig något gott. Tacksam att du inte blev kvar som ett vårdpaket, det hade varit så mycket värre. Vila i frid.

Åter en tung kväll... verkar som det alltid finns saker och dagar som får mig att minnas. Det går bättre och bättre men fortfarande kommer tårarna, dom jobboga som kommer från själen och gör så fruktansvärt ont. Svaren från vården löste ingenting. Frågetecken och magkänslan om fel fick dom inte bort, men jag lovade att söka svar. Tror att det kanske inte hade kunnat hjälpa dig i slutet hur vi än hade gjort.

Så tungt det var i går att åter stå vid din grav, hur går man tillbaka till ett normalt liv. Ett år har gott, ja ett sorgeår.... men hur läker man ihop. Hur släpper man alla tankar som jagar rumt i mig. Kunde jag gjort mer, kunde jag ha sett och agerat annorlunda......frågor som far men inga svar kommer. Det gör så ont i hela mig.

I dag är en tung dag. I dag är minnena för jobbiga att bära. Har fortfarande frågan, Vad var det som hände och vad var det som gick så fel? Årsdagar ska vara ljusa men årsdagen för ditt slut på livet ja hur gör man det accepterat och ljust. Planerade att åka till Lye i dag, men det kommer inte fungera. Jag tänker på dig och får försöka klara dagen och kvällen på jobbet. Det gör så ont. Aggen till alkohol denna jävliga dryck som kan förstöra så mycket.

I dag 2021 är dagen som vi sa hej då till mamma. Vilken tur att vi inte visste att 20/4-25 är din sista dag i livet. Hur hade vi kunnat orka bära denna vetskap, det var tungt som det var. Hur kan man bli hel. Hälsa till mamma om du ser henne. Var rädd om dig ovan där. Det gör så ont i dag, kommer man någonsin att bli hel igen. Dom säger att tiden läker men frågan är om det är sant.

Om jag vetat för ett år sedan, i morgon sker det som skulle ta dig ifrån livet. Undrar hur jag hade reagerat då. Det är väll bra att man inte vet vad som skall ske.... men det är skrämmande att inte veta. Tänk om du inte hade varit där i den stunden. Hur hade det varit i dag i så fall. Hade du nu varit en glad pensionär? Fri att kunna göra vad du vill, när du vill och inga tider att passa. Var det värt att jobba ett tag till? Fick du någon glädje av att du hade fått svaret att du inte hade råd att gå i pension? Vem gav den informationen? Var du tvungen att ta in så mycket pengar att det skulle räcka till er bådas utgifter? Frågorna är många? Och svaren får jag aldrig. Morgondagen kommer att vara svår och tiden fram till 20:e April. Hoppas på svar på vårdtiden och vad var det som hände. Om jag får svar gömmer jag det i mitt innersta hemliga rum delat med mina nära.

Om du träffar pappa kan du gratta honom på 91 årsdagen. Kan inte tänka honom i den åldern. Nästa år har han varit borta i 20 år.

Dagen före julafton känns konstig. Åter en dag som man måste gå igenom med insikten att du inte finns här. Hur ska man kunna gå igenom ett helt år av minnesdagar. Nej sorg går inte över men det kapslas in så att det inte gör så ont. Men går över gör det aldrig. Tårarna rinner i tid och otid, spelar ingen roll vart man är eller vad man gör. Ständigt finns där minnen av dig. Saker, mat, musik, bilder, högtider, ljud mm allt runt mig. Jag önskar dig en God Jul.