Sonia Thuné, Östersund har avlidit i en ålder av 90 år.

Hennes stora passion i livet var dans, särskilt folkdans och gammaldans, men även andra former av dans. Hon var aktiv i Östersunds folkdansgille, där hon var dansledare i över femtio år, från slutet av 1960-talet och framåt. Där lärde hon både barn och vuxna att dansa, och det hann genom åren bli ett mycket stort antal. Som pensionär började hon också leda en dansgrupp i så kallad seniordans inom ramen för PROs verksamhet. Även där var hon en inspirerande och uppskattad ledare. Eftersom dansen varit en så stor del av hennes liv ända upp i hög ålder blev det en stor sorg för henne när krämpor i benen för några år sedan gjorde att hon inte kunde dansa mera. Barn hade en stor och speciell plats i hennes hjärta. Hon hade god hand med barn. Med sin kreativitet och påhittighet var hon bra på att inspirera och aktivera dem. Under många år arbetade hon som mycket omtyckt dagbarnvårdare. När de egna barnen blivit vuxna gick Sonia en utbildning till läkarsekreterare. Hon arbetade sedan som läkarsekreterare inom försvarets sjukvårdsorganisation, först på A4 och sedan på I5, fram till pensionering. Det var ett jobb som hon trivdes mycket bra med och där hennes klipskhet och sociala läggning kom till sin rätt. Det föll sig naturligt för henne att söka anställning som läkarsekreterare just inom försvaret. Hennes pappa var underofficer vid A4, så ända sedan hon var mycket ung hade hon en anknytning dit. Pappan kom från Skåne och när Sonia var barn bodde familjen under några år i Malmö. Under krigsåren på 1940-talet var pappan krigsplacerad vid A4, men den övriga familjen bodde kvar i Malmö. På grund av närheten till Danmark upplevde hon då kriget på nära håll. Hon har berättat om flyglarm och om hur hennes fyra år äldre syster tog med henne till skyddsrummet. Även detta var upplevelser som gav försvaret en särskild plats i hennes medvetande. Efter kriget flyttade hela familjen till Östersund, där hon sedan kom att bo och trivas mycket bra under återstoden av sitt liv. Både hon och hennes make tyckte om att vistas i naturen. Vi har många fina minnen från barndomen, där det var mycket längdskidåkning vid Spikbodarna, när vi åkte till fjällen, var ute och plockade bär eller på fisketurer både på sommaren och vintern. När de sedan skaffade stuga och roddbåt, så blev det mycket fiske där. Vi i familjen kommer för alltid att minnas henne som den omtänksamma, snälla, glada människa hon var och som alltid funnits där för oss. Saknaden efter henne är stor.