Du och Jag

Annika Min älskade fru, min livskamrat, mitt allt. Meningen med livet.. Du och jag sa vi ofta till varandra, så även nu det sista när du var sjuk, så jävla orättvist, finns ingen snällare än dig men ändå händer detta, så fort, så fel... Du och jag…så mycket vi upplevt, så många länder, städer och ställen vi varit på. Hela huset fullt med barn, det har varit skratt, skrik och slagsmål, men så bra det blev.. Sen kom det nya barn, våra barnbarn, livets fallfrukt, allt börjar om igen, men på ett annat sätt. Barnen, det viktigaste över allt annat för dig, du underbara omtänksamma människa. Du och jag...Gläntan, vi bestämde oss för att ta ett jättekliv, bort från stan och motorvägens stress mot lugnet, naturen, fågelkvitter och stjärnhimmel. Odling, skogen och dina fluffrumpor, hönsen. Gläntan, vi hann nästan färdigt, var så nära en tidig pension och njuta av livet varje dag med djuren och naturen, men så kom den jäveln.. Du och jag…tre veckors sjukdom, vi förstod inte var det var, vi var rädda, du var rädd, du frågade vad du skulle göra för att vinna detta, ingen visste. Jag ville vara hos dig, med allas hjälp kunde jag vara hos dig nästan jämt. Och jag lyckades, jag fick hålla om dig när du somnade in, så fint ..så vacker. Vet inte hur jag skall kunna tacka alla, men Du och jag.. Det är så tomt, du är så saknad, det gör så ont.. Älskar DIG! För alltid i evighhet.