Ljus, värme och glädje

Pappa! Det blev vår sista promenad tillsammans, dagen innan du gick bort, en solvarm eftermiddag i bokskogen bakom huset. Inget märkvärdigt egentligen, men ändå så fint. Så fin som du. Till gläntan. Tidigare bevuxen av ris och sly, men som du stund efter annan, gjort ljus och fin. Du berättade: För någon dag sedan, med sågen i hand som stödde din gång, du mötte en glad man. Han sa, att är det du som gör skogen så fin? Du gladdes över det oväntade mötet, det syntes, för så var du ju: glad över små oväntade möten. Och jag var också glad - att han sett det fina du gjort. Och att han berättade för dig. Till en liten sänka. Täckt av boklöv, som överallt runtomkring. Men här, just här, borde det inte finnas kantareller här? Nog tittade vi bakom stenar och stubbar. Men det var först senare, då du var borta och jag gick ensam dit, då var de där. Jag tänkte att de saknade dig, som jag. På väg tillbaka, se där, en sten! På den fann du nyss en förunderlig hammare, eller var det en kil? Helt övervuxen, dold av mossa. Du berättade vad den måhända brukats till, för länge sedan, av dem som en gång glömt den kvar. Inte var den märkvärdig, vår promenad, men ändå så oändligt fin. Och jag tänker, nu när jag tänker på dig, att var det inte så tillsammans med dig? Också tidigare, alltid? Du såg det som var fint, även när det inte syntes, eller ännu inte fanns. Du visade och berättade. Om kantareller som borde komma, om en hammare som tid och mossa dolt, om en vacker solig glänta, som inte vore en glänta, så vacker och solig utan dig… Så vill jag minnas dig och vår promenad den eftermiddagen - och så vill jag minnas de stunder vi delat. Med ljus, värme och glädje - och med tacksamhet över allt du låtit mig se. Din son Anders