Ett skratt bevarat i mitt hjärta

Det har nu gått en tid sedan jag förlorade min svärfar Per – en av de gladaste och omtänksamma människor jag haft i mitt liv. Jag saknar honom lite varje dag. Särskilt de dagar som vi alltid gjort något tillsammans. Nu senast fars dag. Så många gånger jag tänkt, har vi bjudit in svärfar. Nu bjuder vi in honom genom tanken och hjärtat. Jag kan fortfarande höra hans steg uppför trappan till altanen. De många gånger han kom för att fika eller äta med oss. Varje gång med ett litet urklipp ur Din lokaltidning eller med en räkning i byxfickan. Något han ville dela med oss. Att en lägenhet sålts på samma gata och hur han förfasades över de höga priserna för bostäder. Eller en rolig anekdot från svunna tider som han hittat i en låda. För några år sedan hade jag förmånen att, tillsammans med Per-Erik, få följa med honom på en resa till barndomen. Vi besökta hans födelseort strax utanför Falun. Det var en fin dag. Han har alltid funnits där. Det värmde gott varje gång jag hörde Per-Erik hälsa till mig efter samtal med honom över telefon. Hälsa Malin, hälsa Malin brukade han säga. Han var alltid tacksam för det jag och familjen gjorde för honom, oavsett om det handlade om att fylla på kontantkortet i mobilen eller bjuda honom på fika. Det han med åren inte riktigt greppade, som de där apparaterna (läs mobiler) vi använder, mötte han ändå med ett skratt. Och vi delade så många skratt, så många historier och så många små stunder som fortfarande värmer. Per var en person som verkligen levde. Han tog vara på det som gav glädje, på möten med människor, på de små ögonblicken som andra lätt springer förbi. Det är en av de saker jag uppskattat mest med honom.

Per* Lennart Jansson 1938-2025

Per Jansson föddes 9 januari 1938 på BB i Falun. Han bodde en kort tid med sina föräldrar, Lennart och Mary, inne i Falun men redan samma höst flyttade han med sin mamma hem till morföräldrarna Fredrik och Elin. Ett år senare flyttar hans mamma till Stockholm och Per växer därefter upp med sin mormor och morfar. Han brukade berätta om hur han som liten brukade betrakta militären som marscherade förbi mot norska gränsen under andra världskriget och om Hagströms (dragspels)fabriksfilial som låg på orten (byggnaden finns fortfarande kvar). När Per var nio år flyttade han med morföräldrarna till Stockholm. De bodde först på Tyresö och senare i Enskede. År 1951 tog Per realexamen vid samrealskolan i Gubbängen. Han arbetade mellan 1956 och 1960 som mätningsbiträde vid Stockholms stad, med ett kort uppehåll för utbildning vid artilleriets centrala fältmätskola. Under 1960-talet studerade han kvällstid vid Tekniska institutet och tog 1966 examen på väg- och vattenbyggnadstekniska facklinjen. Han jobbade sedan som utsättare vid AB Bergendahl och Höckert samt som teknisk kontrollant, arbetsledare samt ansvarig för yttre underhåll vid Riksbyggen i Stockholm. Vid sidan om jobbade extra på bland annat Tyrol på Gröna Lund samt restaurang Bacchi Wapen. Många är historierna om de kändisar som besökt dessa etablissemang och om hur det var att jobba i restaurangbranschen under 1960- och 1970-talen. Många är de gånger som jag fått höra honom berätta om hur han träffade Per-Eriks mamma Grace, på Fatburen i Stockholm. Hans inträde i familjen Engblom var uppskattat av barnen. De flyttade samman och levde under många år på Molkomsbacken i Farsta. År 1964 föddes sonen Per-Erik. I slutet av 1970-talet flyttade Per med familjen till Årsunda utanför Sandviken. Huset i Vida, som dittills fungerat som sommarbostad, blev nu familjens fasta bostad. Per började arbeta som kyrkogårdsföreståndare i Hofors pastorat. När han sedan valde att gå i förtidspension och han tillsammans med Grace tillbringade vintrarna på deras älskade Cypern, arbetade han sommartid på södra kyrkogården i Sandviken. I början av 2000-talet valde Per och Grace att sälja huset i Årsunda och bosätta sig på Tulegatan i Sandviken. Med tiden upphörde också resorna till Cypern och ersattes av glädjen över att få vara en del av barnbarnens vardag. Han fanns alltid där. Under många år tog han ömt hand om hustrun Grace när hon åldrades och minnet svek. Hans kärlek till Grace var stark och han besökte henne flera gånger om dagen när hon flyttat in på Karl-Johans-gården. Den 10 oktober 2019 blev han ofrivilligt ensam då Grace avled. Exakt sex år senare, den 10 oktober 2025, avled Per i sin bostad. Han efterlämnar ett tomrum och är saknad. Men han lever kvar och särskilt den glädje han alltid förde med sig. Per-Erik med familj

Älskade pappa

I fredags morse (10 oktober) svarade han inte när vi ringde. Eftersom jag var i Spanien så åkte Malin över för att kolla så allt var bra. Det var det inte. Han låg avliden men fridfullt på golvet på 6-årsdagen av min mammas bortgång. Min pappa var en ivrig bridgespelare, men med tilltagande problem med minnet så drog han sig lite för att spela. Den här dagen var dock den första på flera månader då han skulle åka ner och träffa sina kompisar och lira. Han hade dragit på sig finskjortan och sina röda hängslen. Han hade skrivit en lapp som låg på bordet ”Steve hämtar kl 10:00, gå ner 09:50.” Allt för att inte missa. Jag vet att han var exalterad ❤️❤️ Dagen innan jag åkte till Spanien skulle jag egentligen packa och göra klart några saker på jobbet. Tack o lov så prioriterade jag nästan hela dagen tillsammans med pappsen och Christoffer. Före det var Joel och jag och köpte och installerade ny säng. Ny jacka blev det också, även om han knorrade, som vanligt när det köptes nya grejer. Väl på plats uppskattade han det alltid 😀 Vilken välsignad tur att jag tog mig tid att hänga med farsan. Vi träffades rätt mycket de sista åren. Han kom ofta över och fikade och/eller åt en bit mat. Efteråt tog vi ofta en rom eller limoncello. För några veckor sedan, då han bjöds på två små glas kom han tillbaks på altanen, skrattade som vanligt och ville att jag skulle peka åt vilket håll han bodde. Självklart tog jag en promenad och såg till att han kom hem 🙏😀 Vi skrattade mycket och pratade mycket tips och annat. De gånger Malin inte var med avslutade han alltid ”Hälsa Malin, hälsa Malin”. Det skrattet har tystnat nu och altanen på Floragatan har mist sin finaste besökare. Jag vet att skratten i mitt liv kommer att bli färre framöver, men jag kommer ännu mer att uppskatta alla våra fina träffar tillsammans. Vila i frid, pappsen ❤️❤️