En bild berättar

Jag stiger nästan alltid upp tidigt på morgonen, trots att jag är pensionär och borde kunna sova länge. När jag kokat min havregrynsgröt sätter jag ofta på radion för att lyssna på Nyhetsmorgon på P1. Strax före halv 7 spetsar jag öronen lite extra. Då sänds nämligen Tankar för dagen, som är ett kort inslag i nyhetsrapporteringen. Ofta är det en författare, skådespelare eller annan tänkare, som får reflektera kring en personlig händelse. Den här dagen var det valborgsmässoafton och den svenska kungen skulle, lite otippat, få sätta sig framför mikrofonen i Radiohuset. Han valde att berätta om ett oväntat möte med en annan människa som betytt mycket för honom senare i livet och som han ofta tänker tillbaka på. Mötet ägde rum långt borta och för länge sedan. Närmare bestämt i Australien för 60 år sedan. Jag har också varit med om ett möte som jag tänker berätta om. Det var inte långt borta och det var inte länge sedan. Det var på luciadagen förra året här i Katrineholm. Ungefär en gång i månaden brukade jag hälsa på mamma. Den här gången reste jag dit tillsammans med Ylva och Meja. På tåget pratade vi lite om hur det skulle gå. Vi var förväntansfulla men lite spända. Mamma hade ju hunnit bli lite virrig och glömsk. De var ju första gången hon skulle träffa Meja, sitt senaste barnbarnsbarn (som blev hennes sista i livet). Det visade sig dock vara en helt obefogad oro vi kände på tåget till Katrineholm. Vi mötte nämligen en strålande glad och redig Elina när vi kom fram. En sida som vi inte fått se så mycket av det senaste året. Men den här dagen visade hon upp lite av sitt gamla jag. Till och med personalen på äldreboende noterade att hon levde upp denna dag. Det var fantastiskt att se. Eftersom jag är en bildmänniska förevigade jag mötet i ett fotografi. Ett fotografi med fyra generationer samlade är ett häftigt dokument i sig (även om den fjärde står bakom kameran). Kanske kan man läsa bilden symboliskt. Vi kan se Ylva som ett ombud för Elinas 8 barnbarn; för Henrik/ för Mattias, Markus, Maja och Max/ för Björn och Kaj. Jag tror att bilden visar att hon känner sig glad och stolt över att ha så många välartade barnbarn omkring sig. Som alla ser ut att klara sig alldeles utmärkt i livet. På samma sätt kan vi låta Meja företräda alla hennes 12 barnbarnsbarn; Sixten, Sally och Lilian/ Isak, Ida och Arvid/Ester och Svea/ Olga och Odette/Judith. Jag tror att bilden visar att hon är lycklig över att ha fått se dem växa upp. Som en garanti för att släkten lever vidare under många, många år. Man kan se bilden som en överlåtelse, som ett generationsskifte. Mamma tar ett steg tillbaka och lämnar över stafettpinnen till ny generationer.  På samma sätt som kungen tänkte tillbaka på mötet i Sydney under sin jordenruntresa med Älvsnabben 1966, kommer vi att kunna minnas det här mötet med mamma. Det kommer att hjälpa oss att komma ihåg henne som den omtänksamma, generösa och energiska människa som hon var. När Meja blir inbjuden till P1-studion om 60 år har hon en bild och ett möte att berätta om.