Tidningsartikel om Erkkis tid som sockenbarn

Artikeln är publicerad i Haapavesilehti. Sockenbarnets liv bestod i att springa från ett jobb till ett annat jobb Erkki Anttila togs från sitt hem i Etelälahti vid 6-års ålder. Sockenbarnets liv blev till en åtta år lång prövning. Erkki Anttila var 6 år gammal liten kille när Haapavesi kommuns socialnämd beslöt att sälja honom som sockenbarn. Vi levde då år 1941 och fortsättningskriget och fattigdom besvärade allmänheten. För familjen Anttila som levde i Etelälahti by var detta en speciell situation eftersom pappan var sjuk och kunde inte arbeta och att livnära åtta barn lämnades åt mammans ensamma omsorg. - Det beslutades i kommunen att familjen måste splittras. Endast den yngste, lillebror Tenho, fick stanna kvar i mammans omsorg. De andra syskonen placerades i olika andra hem eller placerades ut som små-pigor eller -drängar, berättar Erkki. Efter de år som Erkki började sin vandring som sockenbarn har det förflutit närmare 80 år, dagen då det hela började och de följande 8 åren har trots det inte fallit i glömska. - Det berättades nog till oss barn om situationen ett par veckor innan själva händelsen. Självklart hade vi gärna stannat kvar hemma men det sades direkt till oss att ni kommer att dö av svält om ni inte följer med till placeringshemmen. När Erkki blev hämtad till sin placering var han ute med grannens pojk och plockade rovor. - Vi var i rian och lastade av rovorna när hela rian helt plötsligt mörknade. Det var mamman, grannfrun och drängen som kommit med häst, för att hämta mig, som stod i dörröppningen. Mamma sade att nu har farbror kommit för att hämta dig. Jag smet undan under mammas arm och gömde mig i skogen. Slutligen fick mamman tag i Erkki. - Jag höll mig kvar i åkerstolparna så hårt att mamma nästan inte kunde få loss mig utan grannen fick komma och hjälpa till. Sedan slet och stretade de mig till en annan granne där drängen stod och väntade. Han skopade upp mig i en stor lammpälsjacka, lyfte in mig i kärran och körde iväg med hästen till Rytkynperä. Mamma hade accepterat att jag ska lämnas bort med en tår i ögat. Till Erkkis placering i familjen hörde en husbonde, bondmora och två döttrar som var något äldre än Erkki. Som Erkki kände till hade familjen tagit emot honom i familjen till en årstaxa på 400 mark. - Sockenbarnen utauktionerades. De fick barnet i sin omvård som accepterade den lägsta betalningen, ersättningen från kommunen. Sockenhemmets husbonde behandlade Erkki väl men bondmoran gjorde livet väldigt otrevligt för Erkki. Han tilldelades order dagarna i ända och fick springa från ett ärende till ett annat hela tiden. Mat serverades samtidigt med de andra i hushållet men han fick inte sitta vid samma bord som de andra. I över två år satt jag vid hyvelbänken och åt min mat. Inte förrän jag började folkskolan fick jag flytta till en plats kring matbordet med de andra. Troligtvis blev bondmoran rädd att jag skulle berätta om saken för de andra i skolan. På natten sov Erikki i hörnet av storstugan på en halmmadrass som tömde ut halmen varje natt. I andra hörnet sov husbondens drängar. - Jag grät mig till sömns i flera år. - Erkki minns att mamman var och hälsade på vid ett par tillfällen under de 8 åren som han var där. Att få stryk blev en vana för sockenbarnet. Erkki kommer speciellt ihåg en misslyckad tur till skogen då de plockade bär som han blev bestraffad för med björkris som de slog honom med i nacken. Livet i Rytkynperä blev betydligt mycket lättare när bondmoran dog 1945. Det blev en kortvarig lycka. - Husets döttrar var mycket äldre och började jaga mig på samma sätt som deras mor gjorde. Husbonden gjorde sina försök att komma i mellan och försvara mig. Sista händelsen var 1949 när en griskulting med dålig mage togs inomhus unden natten. - Under natten hade kultingen slitit av täcket från Erkki och träckat ner den helt och hållen. - Jag hade varit ute på åkern en lång dag och sov så hårt att jag vaknade inte av detta. På mogonen gick jag till döttrarna och berättade att täcket behöver tvättas. Döttrarna beslöt att pojken får tätta den själv. Då hände det en explotion i huvudet och jag beslöt mig för att nu får det räcka! Till slut blev det sådant bråk kring tvättandet av täcket att husfolket gjorde en omröstning om sockenbarnet fick stanna eller inte. Husbonden ville att Erkki skulle stanna men resten röstade ut honom. - - Husbonden kom med tårar i ögonen och sade att nu måste Erkki lämna huset. Erkki lämnade huset på en gågn. Han hade då hunnit att bli 14 år. Först gick han till ett hus som ligger på Veivonmäki där han fick jobba för en dagslön på 50 penni. Där rensade han sly i 2 veckor och fortsatte sin färd med några mark i fickan. Nästa ställe hittade han i Korvanperä, huset hette Veikkonen. Där stannade han över sommaren och till hösten fortsatte han till Ojakylä, huset Arola. I Arola fanns det jättetrevliga människor. Jag tillbringade där en vinter och under tiden läste jag och konfirmerades där. Efter konfirmationen började Erkki vandra runt i hela Finland för att söka efter jobb. Under ett år jobbade han med över 25 olika jobb. De första vandringsåren grävde han diken, rensade sly i skogen och högg ved, längre fram i tiden blev han timmerhuggare. Genom arbetet vandrade den unga mannen från Åhland till Ishavet och till Kerttuvaara i fjällen. Efter militärtjänstgöringen inlöste Erkki sitt födelsehem i Etelälahti by men fortsatte att arbeta i skogen under några år efter det. Året 1957 fick han tjänstgöring första gången på Väg- och Vattenverket. De var statens sysselsättningsarbeten vid vägbyggen. Till slut fick Erkki nog av dåligt betalt arbete och långa arbetsvägar så 1969 gick han till arbetsförmedlignen i Haaparanta för att förhöra sig om det fanns jobb i grannlandet Sverige. - Där frågade de bara, vart i Sverige vill du flytta? Första arbetet fanns på Electroluxfabriken. Till Erkkis familj hörde vid denna tid fru Liisa och två döttrar som flyttade till Sverige med en gång. - År 1972 flyttade vi till Göteborg och Volvofabriken och där arbetade Erkki tills han pensionerades. - Arbetet bestod mest i att vara allt i allo och under 14 år var jag testförare av de nya Volvobilarna. Mätaren stod på 1,5 miljoner kilometer när det jobbet avslutades. Erkki säger att vid den tiden var flytten till Sverige det bästa beslutet. Har inte ångrat en dag. I Finland kändes det att pengarna räckte de inte till mat och arbetsresor. I Sverige var lönerna så mycket bättre. Erkki och Liisa bor först och främst i Göteborg men till sommaren från maj till oktober bor de i Etelälahti. Sommarhuset byggdes vid Liisas fosterhem Rantala år 1984. - Här går sommartiden väldig fort. Man träffar nuförtiden på fler okända än kända ansikten i Haapavesi. Många i samma ålder faller ifrån. Familjen Anttila vill inte flytta helt och hållet till Haapavesi, barn, barn och barnbarnsbarn håller dem kvar i Göteborg, 4:e generationen är på väg. Av Erkkis syskon är det fortfarande 4 som är i livet. Pappa Taneli dog år 1942, Mamma Sofia levde till 1981. - Kontakten till syskonen upphörde helt när jag flyttade hemifrån, vi var så utspridda överallt men nuförtiden hörs vi av emellanåt. Sockenfamiljen har Erkki inte haft någon kontakt med sedan han gick därifrån. - Jag har haft som motto att "låt det vara". Ibland har det känts ångerfullt att skolgången blev så bristfällig. Läraren och skolans ledning ville att jag skulle utbilda mig mer men som sockenbarn blev jag utskrattad och kallt vatten kastad i ansiktet. Sockenbarn levde ofta som slavar Systemet med sockenbarn har under 1800- och början av 1900-talet fungerat som en allmän organisation där kommunen lämnade barn till den som ville ha minst ersättning för att försörja dem. Utöver barn kunde även gamla, sjuka och funktionshindrade säljas som sockenpersoner. Speciellt iögonfallande är denna omvårdnad eftersom placeringshemmen och deras motiv undersöktes aldrig. Vanliga hemmansägare ropade in barn för att använda dem som arbetskraft på gården. De fattiga i sin tur ropade in sjuka och funktionshindrade för att få in extra inkomster och skattelättnader i hushållet. På grund av den låga ersättningen, dåliga tillsynen av systemet, var omvårdnaden av sockenbarn väldigt dåligt och då fick de utföra mycket och tungt arbete. Sockenbarnsystemet förbjöds 1923 med stöd av lagen mot fattigvården . Efterlevnaden av lagen var obefintlig och myndigheterna arrangerade auktioner fortfarande på 1930-talet. Trots att regelrätta auktioner upphörde fortsatte man placera personer i familjer med samma principer fortfarande på 1940-talet och barnen betraktades som sockenbarn i sina placeringshem.