Till minnet av Inga-Lillie av Barbara

Kära Inga Lillie. Så började oftast ett brev till dig. Och från dig har jag många brev som jag kan läsa om och om och som påminner mig till så mycket vi har upplevt tillsammans. Därför är jag så tacksam till dig, och till livet, att vi fick känna varandra på våran resa på jorden. I en händelse försökte du alltid se det som var positiv, även om det var utmanande. Du stötte och hjälpte mig och andra människor vid många tillfällen. Alltid hade du ett öppet öra och så fick jag aldrig höra från dig ”jag har inte tid”. Till min 60årsdag skrev du i ett brev till mig en dikt från Yang-Chu ”Njut av livet och tag det med ro. Den som lever glad, är inte fattig, Och den som lever lugn, behöver ingen rikedom.” Jag tycker det passar bra till din egen uppfattning du hade från livet. Du skrev också, det vi kände båda två: ”Du är så långt ifrån mig, men ändå så nära varje dag i mina tankar. Våra liv har vingar som bär oss och det är en rikedom utan gränser.” Ja, utan gränser, det känner jag också, även nu finns du. Det är nu 20 år sen jag har kommit till Nattavaara., och 20 år sen Egon gick bort och jag var med på hans begravning med dig och din familj. Nu har du lämnat oss och jag önskar att din själ får vägledning till ljuset som du alltid hade förtroendet i och att du är omhändertagen där du är. Storkram min änglavän Och jag måste fortsätta att berätta för er, Roland, Britt, Urban, Anna-Lena, Thomas, Sanna, Simon David: Jag har så många minnen av dig inga-Lillie i tankarna och olika saker som jag använder i mitt hem här i Schweiz. Framförallt musiken. Egons bok med dragspellåtar, där din vals, som du älskade, finns: ”Skogsblommor”, ”Metsäkukkia”. Varje gång när jag spelar den, är du och Egon med. – livet är utan gräns – Och så är det boken ”daglig kraft” som du har på svenska och jag på tyska. Så visste vi, var än vi är, vi läser ur samma bok, samma text, samma dag. Det blev en stark tråd av förbindelsen. Och den tråd håller fortfarande.... Jag är med er alla i tankarna och speciellt den 11 september. Jag ska vara med på begravningen långt bort och ändå nära. Stor kram till er alla! Jag ser framemot att se er någon gång i Sverige eller i Schweiz...vem vet? Barbara

GRÄNSLÖS VÄNSKAP av vännen Maj-Britt

Inga-Lillie och jag inledde vår vänskap brevledes våren 1960. Inga-Lillie hade satt in en kontaktannons i damtidningen Femina och jag hade svarat. Inga-Lillie bodde i Sverige i ett stationssamhälle Nattavaara, norr om polcirkeln.Själv är jag bosatt i en östnyländsk medelstor stad som heter Borgå och som ligger 50 km. från Helsingfors. Redan från första brevet märkte vi att vi hade byggt upp våra liv på samma värde grunder, vi hade haft liknande bakgrund och växt upp under liknande familjeförhållanden. Vi hade vardera för några år sedan bildat familj, hade man och var sitt barn, Inga-Lillie hade sonen Roland 6 år och jag hade Beatrice 2 år. Också våra hobbyn var i stort sett lika, hantverk av olika slag s.s. vävning och sömnad, sång och musik, trädgårdsintresse, främst nyttoväxter, vistelser ute i skog och mark mm. Ganska snart, ca 1 år efter att det första brevets sänts tändes en längtan att träffas. Året var 1961. I slutet av juli det året deltog min man som körsångare i en stor finlandssvensk sångfest i Vasa och jag själv följde med. Efter festens slut fortsatte vi vår planerade resa till Inga-Lillie och Egon. Resan gick med tåg till Kemi och fortsatte på svenska sidan till Haparanda och därifrån till Boden där vi övernattade. Följande dag var vi framme i Nattavaara. Vår vänskap hade fått sin grund genom våra brev så nu kändes det som om vi känt varandra längre än ett år. Jag upplevde den svenska lappmarken med alla mina sinnen": Jag insöp den rena, friska luften, njöt av naturen, fjällen, myrarna, och forsarna, solen som var uppe hela gjorde att jag fick svårt att få tag i sömnen. Mycket av tiden gick åt att sitta och prata. Vi jämförde olikheterna mellan länderna då vi talade om seder och bruk. Men det mesta var bekant och nära. Våra män fick genast god kontakt, Egon hade en fin humor och det blev mycket skratt. Vi hade ju alla intresse av sång- och musik. Egon hanterade dragspelet skickligt, Inga-Lillie var solist med sin vackra mezzosopranröst, Göran, min man sjöng bas och själv var jag nånstans i mitten, mera mot alt. Vi fick smaka på Inga-Lillies goda mat. Det blev mycket norrländskt, renskav och fläsk i gryta, potatispalt något som jag inte tidigare ätit, för i Finland gjorde man ju palt på rågmjöl och blod. Inga-Lillie hade bakat kaffebröd i förväg, det skulle ju inte vara tidsspill med att baka när man hade gäster. När vi åkte till deras lilla stuga vid skogstjärnen rökte Egon de mest delikata abborrar jag nånsin ätit. Under vår vistelse där gjorde vi en heldagsutflykt norrut bl.a. beundrade vi det Stora Sjöfallet. Följande sommar kom Inga-Lillie med familjen till Borgå och de fick bekanta sig med omgivningen här, se hur vi levde och verkade, och se de sevärdheter vi hade att bjuda på både i Borgå och i Helsingfors. Vi gjorde flera dagsfärder med vår motorbåt i skärgården och dessa uppskattades mycket av både Inga-Lillie och Egon. Åren som följde därpå gick ungefär i samma stil. Våra familjer utökades med att vi fick var vår pojke, Inga-Lillie fick Urban 1963 och året därpå föddes Niklas i Finland. Dessa förändringar i familjerna gjorde att det blev några år utan att vi träffades men breven duggade lika tätt. Genast när pojkarna vuxit till sej och vi hade möjligheter besökte vi varann med jämna mellanrum. Speciellt minns jag en resa, det var augusti 1985 som Göran och jag besökte Inga-Lillie och Egon.Vi råkade komma mitt i hjortron plockningstiden. Alla vi 4 drog i väg till den stora myren med ämbar och(hinkar) och matsäck, sent om kvällen kom vi hem med ämbaren tyngda av bär. Bären hade under dagens gång saftat sig i ämbaret så det var en stor mängd hjortron som sedan nästan in mot natten rensades i köket hos Inga-Lillie och Egon. Jag kunde ta med mej av hjortronen till Borgå då vi for hem, de smakade bra i synnerhet då vi mindes den upplevelserika dagen i den vidsträckta myrmarken. Året 1994 i augusti föll en del bort från den fyrklöver av vänskap, Inga-Lillie och jag lagt grunden till. Göran lämnade oss efter en tids sjukdom. Det var många tröstande brev av Inga-Lillie till mej och våren 1995 då den största av sorgen lagt sej, kom hon till mej och stannade några dagar. Vi fick på nytt tillfälle att prata och umgås, vi hälsade också på hos Niklas son bodde i Helsingfors där han studerade. Beatrice hade några år tidigare fått sin pojke Vilhelm som nu vid tillfället var 7 år gammal och de två Beatrice och Vilhelm utgjorde en del av gemenskapen. Det var då Inga-Lillie sade ett av sina bevingade ord efter att vi sagt farväl till varann vid avfärden och hon märkte min nedstämdhet: "Maj-Britt du ska veta, jag finns bara bakom backen” De orden har varit till hjälp och stöd otaliga gånger. Hösten 1996 då jag fyllde 60 år fick jag en gåvocheck av mina arbetskamrater, de visste om att jag önskade göra en resa till Inga-Lillie och Egon. Tågresan till norra Sverige var i stort sätt densamma som gjordes 1961 med den skillnaden att nu åkte jag ensam. För att spara tid tog jag nattåget till Kemi och fortsatte med tåg via Haparanda till Gällivare och var framme följande förmiddag. Andra kvällen jag var där fick jag vara med om en tillställning som ordnats av PRO, en förening där både Inga-Lillie och Egon var aktiva. Där fick jag vara med om 2 saker jag inte tidigare varit med om. För det första fick jag äta surströmming, som visade sej vara gott, för det andra fick jag sjunga solo till Egons ackompanjemang. Vi uppträdde med den kända finska schlagern "Skogsblommor” (en rysk karelsk folksång) med översättning till svenska av den finlandssvenska poeten Lars Hulden. Dessutom spelade Egon ett av sina bravurnummer ”Säkkijärven polkka”. Vår sista träff var i april 2012, då var Inga-Lillie änka då hon mist sin stora kärlek, Egon. Denna gång kom Beatrice med mej och vi gjorde vår resa tur och retur med flyg. Vi stannade 4 dagar och det var rikligt med snö i Nattavaara. Vi kom på grund av vinterföret att mest sitta inomhus, prata om allt som hänt oss genom åren, det vi mist och det vi fått, bl.a, hade Inga-Lillie nu flere barnbarn. Efter den resan fortsatte vår vänskap nästan i samma spår som i början. Med brev men på senare tid också telefonsamtal. Sista gången vi talades vid i telefon var midsommaraftonen 2024. Då bodde Inga-Lillie på servicehem och Roland hjälpte henne att ta upp samtalet. Nu har Inga-Lillies röst tystnat, vår brevskrivning har tagit slut men jag har bevarat en stor del av hennes brev. Inga-Lillie har varit en av mina mest betydelsefulla vänner. Och nu finns hon ju som hon själv sade: "bara bakom backen”. Borgå, den 20 augusti 2026 Maj-Britt Wahlström