Hans Griftetal och några ord från Minnesstunden

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. ”O Jesu den frid som vi alla begära blott finnes hos dig. I mörker vi famla och falla om du ej lyser vår stig. Min tro är en flämtande gnista din segrade än i det sista. Så Herre så tro du för mig.” (psalm 272:10 biskop Einar Billing) En biskop som talar om sin tro som en flämtande gnista. De orden ger mig stöd och kraft. Jag känner igen mig. Det magnifika krucifixet här i Högalidskyrkan vill påminna oss om styrkan inte i den kärlekslösa makten utan den maktlösa kärleken. Vi är omslutna av den kärleken här och nu vid Ingegerd Brusewitz begravningsgudstjänst. Vi är samlade för att ta avsked och säga tack till Ingegerd efter allt vad hon har fått betyda för er nära släktingar och vänner och för så många, många genom livet – hela hennes långa liv – också för mig. Både Ingegerd och Torsten var oerhört viktiga för mig som yngre präst här i Högalid. Ingegerd, saklig med värme, det märker man när man läser artiklarna i SvD av Johan Lindberg som följde Ingegerd under flera år och återkom till henne med flera intervjuer. Samtalet- den allvarsamma glädjen i ett samtal, var signum för Ingegerd. I en artikel om henne under Coronan säger hon: ”Jag känner mig lugn, man får göra sitt bästa för att hålla humöret uppe ” – ingen klyscha för henne. Hon reflekterade på äldreboendet under Coronan: ”Många här är sjuka och gamla och då kan nya rutiner ge energi som gör att de lever längre ”. Intressant tanke. Hon kunde så mycket om Söder och skrev om de älskade ” Högalidsgubbarna” på Högalids vårdhem som låg i nuvarande Drakenbergsområdet. Hornstull var hemma för henne. Hon kämpade och vann kampen om Pålsundsberget. Titlar på böcker som hon skrivit och medverkat i Söder – ett stycke Stockholm, Ett fönster mot Riddarfjärden och ihop med Torsten – Bland Söders koloniträdgårdar och En bilderbok om glädje. Den som är vis lyssnar till råd står det i Jobs bok. Tänk så många som lyssnat till Ingegerds råd i hennes yrkesutövning som kurator. Framför allt så många hon lyssnat på genom livet. Jesaja 50:4: ”Herren Gud har gett mig en lärjunges tunga så jag kan inge den trötte mod. Varje morgon gör han mitt öra villigt att lyssna ”. Hon har lyssnat på människor som genom hennes lyssnande sett sig sedda. Hon var en självklar person med öppenhet och integritet. Att minnas en människa är en kärlekshandling. Det gör vi här och nu i Högalidskyrkan som varit ”hennes” kyrka i 74 år. Detta sakrala rum mitt i Stockholm är som en refug mitt i Stockholmsbruset. Detta är ett rum som handskas med tårar och bryr sig om de punkter i tillvaron där människans existens bryts. Detta är ett rum där unika gester av välsignelse, delande och vördnad utförs. Här samlas vi i allvaret, lägger ner blommor, tänder ljus. Det är vårt sätt att säga tack till Ingegerd Brusewitz efter allt vad hon fått betyda för oss, var och en och för så många, många människor livet igenom. Vi önskar nu Ingegerd den frid som övergår allt förstånd och som ord ej kan beskriva. Frid vad betyder det? Kanske är det lättare att uttrycka det i bild än i ord? Det utlystes en fototävling för att beskriva frid. Tredje pris fick en vacker bild av några majestätiska svanar på en spegelblank tjärn. Andra pris fick en bild på en röd stuga med vita knutar i ett midsommarlandskap. Första pris då? Det gick till en bild på en brusande fjällfors, som kastade sig ut över ett skarpt klippblock. Vad hade detta med frid att göra? Studerade man bilden noga förstod man. Mitt i den vilda forsen hade en liten björk fått fäste. På ett av trädets grenar satt en fågel och sov med huvudet under vingen. På ett symboliskt sätt hade fotografen sett och fångat den frid som övergår allt förstånd. Den friden önskar jag nu er att ni ska få ana och bära med er i ert inre när ni går ut ur kyrkan efter denna begravningsgudstjänst i denna refug som Högalidskyrkan är mitt i Stockholmsbruset. I samband med överlåtelsen: Han tårar fälla skall som vi. Förstå vår nöd och stå oss bi med kraften av sin anda. Förkunna oss sin Faders råd och sötman av en evig nåd i sorgekalken blanda. Strida lida dödens smärta att vårt hjärta frid må vinna och en öppnad himmel finna. (Psalm 119:3 J.O. Wallin) Vid minnesstunden tog jag fram en rad ur Hjalmar Gullbergs dikt – Människors möte – ”Att byta ett ord eller två gjorde det lätt att gå. Alla människors möte borde vara så”. Så nämnde jag om poesins symboliska språk. Symbol som betyder föra samman – binda samman. Ingegerd visste mycket om det.

Ett tal som endast finns i skrift

Jag heter Christina Bertilson och har varit granne med Ingegerd och Torsten sedan 90-talet. Ingegerd blev utsatt för ett experiment. Det knackar på hennes dörr. Hon får frågan om hon vill vara med om ett samtal mellan människa och robot (AI). Det resulterade i världens första bok, Memory Lane, som Ingegerd tillägnat ”sina käraste Kristina och Sten”. Nu ska ni få höra Ingegerds egna ord, när hon helt oförberedd och fritt ur hjärtat svarar på robotens frågor. Jag kommer att citera några frågor och några svar. 1. Hur var din uppväxt? Den var lycklig. 2. Hur ser kärleken ut i ditt liv? Min kärlek är ju Torsten Brusewitz. Vi träffades i Uppsala. Vi pratade och försökte vara så intelligenta och sådär, men det gick ju snart över. Vi har hållit ihop sedan 1942 tills Torsten dog 2016. Jag älskar honom, Torsten. Jagälskar honom. 3. Vad var kraften i er långa kärlek? Det tror jag var tolerans och att man inte är som ett sådant där häftplåster eller vad man ska säga. Man får inte tvinga den andra att; ”nu ska vi göra det här”, det får man inte. 4. Vad gör dig lycklig? Om alla krig försvann. Om ondskan försvann. Jag blir så glad när mina vänner kommer och pratar, att de skiner upp och blir glada. Då blir jag lycklig faktisk. 5. Minns du mkt tillbaka? Det är klart att jag gör då och då, men jag befinner mig nog nu, nu, nu. Jag brukar säga: ” idag är idag” och det är det man har. Tycker jag. 6. Vad har livet lärt dig? Att inte ta ngt för självklart. Jag har lärt mig nu att vara ödmjuk inför livet. Sedan tvingas man nog att ta livet som det blir. 7. Hur ser du på döden? Det är en fin sak att döden finns. Jag upplever nog döden som ngn slags skönhet. Nu. Det gjorde jag inte tidigare. Det är en fin sak att det finns en avslutning. 8. Vilket råd skulle du ge till 15-åriga Ingegerd? Håll ut genom livet! Det rådet har hon verkligen levt efter.

Johans Svenssons tal vid minnesstunden

Hej jag heter Johan Svensson son till Kristina och Sten Svensson och jag skulle också vilja säga några ord om Ingegerd. Först ska jag säga att Ingegerds make Torsten var min mormors bror. Jag vill berätta om vem Ingegerd var för mig. Ingegerd och Torsten var våra närmaste släktingar som vi firade jul, påsk och midsommar med efter att vi flyttade till Stockholm 1997. Vi hade tidigare hälsat på Torsten och Ingegerd i Stockholm när vi bodde i Göteborg. Ingegerd och Torsten var för mig själva definitionen av "Stockholm" innan vi själva flyttade dit. Det var spännande att som liten pojke stå på deras balkong på Heleneborgsgatan och se bilar och bussar ovanifrån och förvånas över att bussarna var omålade och silvriga på taket. Ingegerd var för oss som familj, som jag uppfattade det, en viktig ingång och guide till stora delar av släkten och till Brusewitzka släktföreningen. Jag tror att det berodde mycket på hur hon var som person; varm, öppen och omtänksam. Ingegerd var full av berättelser och alltid med fokus på människor. Det var väldigt lätt att umgås med Ingegerd. Ingegerd var vårt föredöme och exempel. Hon hade ett långt och otroligt rikt och spännande liv och hade också många spännande berättelser från livet också. Jag kan nämna några exempel. Ingegerd föddes i hemmet med barnmorska hemma i Gnesta och hon föddes med fötterna först. När fötterna stack ut killade barnmorskan henne under fötterna, och då drog hon in dem igen! Så det blev en jobbig förlossning, men tillslut kom hon ju ut. En annan berättelse är när Ingegerd började i skolan redan som 6 åring. Hon började på egen hand mitt i en termin på våren. Ingegerds bästa lekkamrat Gunborg som var ett och ett halvt år äldre hade nämligen fått börja skolan och det var så tråkigt när de inte kunde leka tillsammans längre. Så Ingegerd gick själv till skolan och neg för lärarinnan som släppte in henne och Ingegerd kunde sätta sig i bänken mellan sin vän Gunborg och ytterligare en lekkamrat. Ingegerd fick gå kvar terminen ut och sedan gå med upp till årskurs två, hon kunde redan läsa och skriva. Ytterligare ett exempel är när Ingegerd som tjugo någonting år fick lämna staden Stettin i dåvarande Nazityskland i all hast när andra världskriget bröt ut på "Östersjöns spöke". Östersjöns spöke var ett fartyg nere i hamnen. Ingegerd kom dit och frågade; "Ska den här båten till Stockholm?" Jo. Den skulle gå till kvällen. "Får jag följa med?" "Ja flicka lilla, det går så bra så." För mig och för mina syskon har Ingegerd varit en extra mormor tillsammans med Torsten som extra morfar. Det har varit otroligt fint och för det vill jag bara säga tack. Vi är många som älskar Ingegerd så otroligt mycket.

Kristinas tal vid minnesstunden på Långholmens Wärdshus

Varmt välkomna! Vi har samlats här för att minnas allas vår Ingegerd Brusewitz och det är ändå rätt fantastiskt att det kommer mer än 70 gäster på en minnesstund för en person som blivit drygt 106 år gammal. Att det kommer så många betyder ju att Ingegerd var en viktig person i våra liv och att vi vill minnas henne tillsammans. Jag gissar att det är flera som vill säga några ord och vi låter det ske lite spontant vartefter. När jag tänker på Ingegerd blir jag glad! Hon var en fantastisk människa och unik på så många sätt. Det går inte att uttrycka i några få ord. Hon har haft ett mycket långt och innehållsrikt liv. När hon vårdade Torsten hemma fick hon erbjudande att delta i en samtalsgrupp med anhörigvårdare. Hon sa att hon gick på ”tjej-träff” varje måndag. För sex år sedan blev hon av med sitt ena ben och fick lära sig gå på nytt. Hon blev intervjuad av Johan Lindberg, reporter på Svenska Dagbladet, i boken ”Stockholm då och nu” och också flera gånger i samband med pandemin. Ingegerd samtalade med en robot om självständighet, åldrande och om livslång kärlek i boken ”Memory Lane” när hon var 101 år. I samband med Fotografiska museets utställning blev hon inbjuden till UR och SVT:s program Studio 65 där tre hundraåringar pratade om hur de ser på livet. Hon var med på TV för första gången i sitt liv när hon var 104 år. Att vara nyfiken, fysiskt aktiv och att ha en positiv livssyn var några förklaringar till att de blivit så gamla, men Ingegerd tyckte att mycket också beror på slumpen. Hennes råd till alla att vara så hyfsad man kan mot varandra tycker jag passar bra i dessa oroliga tider med krig, konflikter och klimatförändringar. Ända in i det sista var Ingegerd aktivt intresserad av det som händer i världen och nyfiken på att lära mer. Hon hade aldrig tråkigt utan fyllde dagarna med meningsfulla aktiviteter. Hon hanterade sitt åldrande som att det var ett nytt yrke, hon lärde sig att leva kollektivt. Hon var en trogen vän och följde många ända in i döden, men hon var också väldigt duktig på att få nya vänner. Redan tidigt blev hon mycket intresserad av människor och såg sin mammas intresse för sociala frågor. Hon började också läsa väldigt tidigt och blev starkt påverkad av orättvisorna i världen och i Sverige då. Hur oerhört orättvist det var. Hennes nyfikenhet på människor, hur de tänkte och kände, var en stor drivkraft när hon valde yrke. Att möta människor i nöd och försöka hitta lösningar. Att lyssna på andra och att förstå och hantera olika människor var så centralt även utanför arbetet. Alla har vi blivit berörda av Ingegerds värme och kärlek. Tack Ingegerd för alla samtal och många fina minnen! Ingegerd använde ett uttryck när någon gått bort – att personen i fråga var bärgad. Nu kan jag säga det till dig: Nu är du bärgad Ingegerd!

Februarimorgon

Ingegerd skrev många dikter och vi valde denna att läsas av Karin Bergstrand vid Ingegerds begravning den 1 november 2024 i Högalidskyrkan. Dikten finns med i Ingegerds bok "Ett fönster mot Riddarfjärden - Stockholm i ett vattenperspektiv" som utkom 1997 på Fingraf förlag med illustrationer av Torsten Brusewitz. Februarimorgon - och jag sitter vid mitt fönster och ser ut över fjärden. Liv släckas, liv tändas. Släckta liv lever inom oss, sista andetag bor inom oss, ögonlocks sista avsked vilar som blomblad inom oss. Fjärdens väsen är i dag milt och vemodigt som en sörjande bakom sin ljusgrå slöja. Stadens ljus släcks varsamt, dagern nalkas människorna, måsarna seglar med utbredda vingar. Ljuset är nära, släckta liv är oss nära, slutna ögonlock vilar som blomblad inom oss.

Görans minnesord

Som tidigare meddelats har Ingegerd Maria Brusewitz avlidit i en ålder av 106 år. Hon dog den 29 september på Stockholms Borgerskaps Enkehus och sörjes närmast av maken Torsten Brusewitz’ syskonbarn med familjer. Hon levde ett långt och mycket rikt liv. Förutom att även i hög ålder ha ett starkt intresse för samhällsfrågor och kultur var hon öppen för många andra frågor, allt det vi stöter på när det gäller att vara människa. Jag, som i flera år också bodde på samma gata som hon och maken Torsten kunde under många år regelbundet träffa dem och ha mycket givande samtal med dem båda, Torsten som också var uttalat kristen och fredsintresserad. Redan under tonåren träffade jag dem båda i Gnesta, och kunde också låna deras villa där, när jag under en månad vikarierade som lärare hösten 1969. Det har blivit både djupa seriösa samtal om livet och vad det är att vara människa men också mycket humor och livsvisdom. Det märktes att hon hade stora erfarenheter och stor glädje av jobbet som jourhavande kurator, en verksamhet där hon var en av pionjärerna. Under senare år följde hon min process att bli fil dr, så även denna vetenskapliga process förstod hon, liksom mitt något märkliga val av tema, tvillingtelepati. Denna öppenhet för märkliga inslag satte jag stort värde på. Hennes medverkan 2023 i Studio 65 i SVT avslutade hon spontant med det viktiga i att vara hel, en kommentar hon var nöjd med, och jag höll med. Hon fick också vara med om och vi pratade om mitt arbete med en stor antologi om människans största mysterium, medvetandet, med en spännvidd från vetenskap till andlighet (en bredd hon förstod). På slutet fick jag tillfälle att också kort nämna vad jag trodde om vad som händer när vi dör, att vi går till en ny tillvaro. Nu lär hon vara hos sin Torsten och andra hon kände från livet. Hon var högt upp i åren helt klar i huvudet och är oändligt saknad av många. Göran Brusewitz Systerson till Torsten Brusewitz

Romanska bågar, Dikt av Tomas Tranströmer

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna i halvmörkret. Valv gapade bakom valv och ingen överblick. Några ljuslågor fladdrade. En ängel utan ansikte omfamnade mig och viskade genom hela kroppen: "Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall." Jag var blind av tårar och föstes ut på den solsjudande piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och Signora Sabatini och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.