Minnesord Else Sofia Lahti f. Korva

Else var äldsta barnet, av 11, till Uno och Kerttu Korva, Salmis. Else växte upp i Salmis och uttryckte sig ofta med tacksamhet om föräldrarna och hur de under små förhållanden skapade en bra barndom. Föräldrarna hade ett småskaligt jordbruk och Uno arbetade tidvis utanför hemmet. Efter den obligatoriska 7-åriga skolan och konfirmationen flyttade Else redan som 13 åring till Haparanda och tog tjänst på olika affärer. Hon berättade ofta om dessa olika arbetsplatser, vänner hon träffade och umgicks med. Att äldsta syrran flyttade hemifrån var ju en stor händelse för familjen och hon ville gärna glädja sina föräldrar och syskon när hon kom hem då och då. Hon berättade om hur hon månat om att skaffa gåvor till dem alla och syskonskaran satt förväntansfulla och som tända ljus när hon kom till barndomshemmet i Salmis. Ett speciellt minne var när hon skaffat ett grönt tyg och sytt en klänning till sin mor som blev mycket glad. En annan betydelsefull person för Else var faster Aune som alltid blev glad när hon hälsade på. Medan hon arbetade på Mjölkcentralen träffade hon Petter som blev hennes fästman, man och så småningom far till de två sönerna Rolf och Dan. Av hennes egna berättelser och att döma av gamla foton som finns från deras tid som fästfolk hade de roligt, umgicks med vänner och åkte runt. Else har alltid varit bestämd av sig och berättade ofta med glimten i ögat om när Petters kompisar skulle hämta honom för att gå ut och rulla hatt. Då låste hon in honom - han skulle minsann inte ut och slarva. Hon hade redan som ung bestämt sig för att bli mamma så när hon och Petter 1957 gifte sig så avslutade hon sin yrkesbana. Två år senare fick de Rolf och ytterligare 4 år senare föddes Dan. Tyvärr drabbades hon och familjen av stor olycka när Petter 1969 förolyckades på arbetet. Else stod där ensam med hus och 2 små barn. Men hennes envishet och beslutsamhet tillsammans med stöd av föräldrar, syskon och vänner förde henne framåt. Men det var förstås en tung tid. Ett par år senare träffade hon Reino och hennes liv tog en ny vändning och de var ett par i närmare 10 år. Men återigen drabbades hon av stor sorg när Reino dog i en sjukdom med hastigt förlopp. Efter ytterligare några år slog kärleken ner för tredje gången i hennes liv. På Seskarö Folket hus träffade hon Sören och hon valde då att dra upp bopålarna från Haparanda och flytta till Seskarö. Kärleken är blind säger de och hon som alltid varit rädd för att vara på sjön hade nu träffat en inbiten fiskare. Många var de dagar de två tillsammans fiskade sik, abborre, löja mm. Roliga fiskehistorier finns det en del av. Bla gömde Else havsöringar i sina stora stövlar när förbudstid rådde. De två var närmast oskiljaktiga och 40 goda år fick de två tillsammans innan Sören tyvärr lämnade det jordiska för 2 år sedan. Else valde att prioritera familj före yrkesliv och med det följde att hemmet och de sysslorna som fanns där hade stor betydelse för henne. Barn, och senare älskat barnbarn, blommor, trädgårdslandet, bärplockning ägnade hon mycket tid till. Handarbete såsom att sticka, virka och sy var sånt hon gjorde med stort intresse men även praktisk skötsel av byggnader och mark. En särskild viktig plats i hennes liv var hennes kära stuga på Santasaari där hon tillbringade många goda dagar.