Minnesberättelse för Jan

Del 1: Jans uppväxt och familj --------------------------- Det är nästan omöjlig att förstå eller ens beskriva den levnadstid Jan hade. Han föddes 1918 och första världskriget hade precis avslutats med ransoneringar av mat och förnödenhet. Han skulle drygt 24 år senare vakta Sverige under andra världskriget, då han förlorade en stor del av hörseln på ena örat av ett vådaskott som gick av precis förbi huvudet, och ett Europa i spillror och nya ransoneringar. Jan föddes i den lilla orten Hedemora i Dalarna, där släkten Flinta är en del av bygdens kulturarv. Det arvet skapades av Jans farfar, Gustav Flinta, som redan som 19-åring blev en drivande föreståndare på Beckmans slöjdskola, och år 1885 startade AB Gustav Flintas, vars möbler kom att bli mycket eftertraktade. Mycket av Flintas och snickeriets historia finns numer på ortens museum och Flintas familjegrav är kulturminnesmärkt. Jans far, Erland, var den siste i släkten att jobba i möbelfabriken. AB Flintas möbler lades ner 1964, då den industriella revolutionen gjort att fabriker kunde tillverka billigare möbler och då även många nya möbelstilar kom i ropet. Jans mamma, Margot, kom från Skåne. När hon gifte sig med Jans far, tog hon matlagningskurs i Stockholm innan hon inrättade sig i sitt nya hushåll i Hedemora på tidigt 1900-tal. De fick två barn, Jan och den äldre systern, Marianne. Samtidigt från 1900-talets början förändrades samhället i rasande fart, från lort – och fattigsverige in i industrialiseringens blomstertid och där innovationerna avlöste varandra. Jan fick under sina 105 år uppleva en hissnande färd från att som barn bli avundad av skolkompisarna när hans familj som en av de första fick torrdass inne i bostadshuset och inte längre på gården, de självklara leveranserna av isblock till de skafferiskåp som fanns före våra kylskåp och frysar, och de sena timmarna han satt som en av de allra första med FM-radions lurar över öronen för att mitt i natten försöka få kontakt med andra tidiga entusiaster över jorden då den elektriska telegrafen var det revolutionerande kommunikationsmedlet, före allmän radio 1925 och där telefonsamtalen i de koppartrådbundna telefonerna kopplades samman - manuellt med fysiska sladdar - av kvinnor på telefonstationer. En rolig historia är när Jans mor behövde få tag på Jans far, som var i affärer i Stockholm. På den tiden kom man alltid till en telefonissa som sedan kopplad samtalet till önskat nummer. Jans mor blev upplyst av telefonissan att hennes man inte var kvar på hotellet, men hon hade hört att han gått till en restaurang i närhet och kunde koppla samtalet dit. Och 1900-talet stormade vidare; radion fick konkurrens med svartvit TV med 1 kanal, sen med färg-TV med 2 kanaler, till dagens obegränsade utbud; från räknesticka, över kalkylator till datorer och till bärbara telefondatorer, mobilerna, idag i var människas hand; från droskor med hästar och ett mindre antal bilar på gatorna till flerfiliga motorvägar, månlandning och rymdsonder som passerar de yttersta planeterna i solsystemet och från helt vanlig kameraoptik till dagens rymdteleskop som tar spektakulära bilder från universums tidiga barndom. Man behöver ha den här bakgrunden för att alls börja förstå Jans levnadstid och hans sinne. Men även den prestation det är att Jan mentalt både kunde och orkade hålla sig uppdaterad och pigg under 105 års vansinnig utveckling och förändring av omvärlden. Uppväxten i skuggan av de båda världskrigen och denna snabba tekniska och vetenskapliga utvecklingen präglade honom djup. Även om Sverige kom undan billigt, gjorde två omgångar krig och ransoneringar under uppväxten att han alltid var sparsam. Det gick utmärkt att leva på en korg äpplen under studentiden. Ingen mat slängdes, inte så mycket som en matsked ris. Att rester började smaka lite mindre fräscht var inte heller skäl nog att kasta. Inte ens mögel; man tar bort ungefär 2 cm så är resten ätligt. Mat för minst 3 veckor skulle också alltid finnas i källaren. Och självklart sparades bra-att-ha-saker, vilket innebar nästan allt. Men det var fullkomlig ordning i det vi andra tyckte var en enda röra. Det är också något som var utmärkande för Jan: ordning. Så när den minst 20 år gamla kranen till handfatet i badrummet läckte för att en tätningsring torkat ihop, tittade han noga på den och sa: - “Jag har nog en sån i källaren!” Två minuter senare var han tillbaka från källaren. Och naturligtvis passade den utmärkt. Och kranen fungerade i 20 år till. Jan var redan som liten fascinerad över teknik. Och hela 1900-talets rasande utveckling gav bränsle till det intresset. Redan som skolpojke på 1920-talet höll han på med kanske inte helt ofarliga experiment i ett litet vindsutrymme i villan i Hedemora. Och där bland sladdar och kemikalier, har han berättat, önskade han att han skulle få leva riktigt länge så han fick se hur det gick med allt spännande man var på väg att upptäcka och uppfinna. Och den önskan måste man ju säga gick i uppfyllelse! Efter ett antal tekniska utbildningar inom elektroteknik, bl.a. för Sveriges nobelpristagare Hannes Alfvén på KTH, och efter en stipendieresa till USA 1955 kom Jan att arbeta med säkerhetssystemen för kärnkraft på Studvik där han också fick ett par patent. Hemkommen från USA gifte han sig med Elsa. De hade träffats några år tidigare och Jan var redan då händig och satte en ära i att göra saker själv. Något som fick Elsa att få upp ögonen för Jan. “- Vad är detta? En man som syr i sina skjortknappar själv!” Det blev oemotståndligt. De bodde först i Stockholm på Kungsholmen där de fick två barn, Christofer och Cecilia. Men med jobbet på Studvik skulle det vara smidigare att flytta till Nyköping. Elsa hade hela sin stora släkt och vänkrets i Stockholm och var inte pigg på att flytta till en liten ort, som Nyköping var då. När Jan försökte locka henne med att de kunde köpa ett hus där, gick det inte särskilt bra. Elsa var inte imponerad av de hus som var till salu och efter visningarna åkte de runt på måfå i Nyköping. Plötsligt pekade Elsa ut genom bilfönstret och sa att det huset kunde hon dock tänka sig. Det var Björkvägen 7, östra Nyköping. Några månader senare åkte Jan förbi huset igen av en händelse och där stod en till-salu-skylt! På den tiden var det inte budgivning. Man anmälde sig till mäklaren, skrevs upp på en lista och blev sedan erbjuden huset i turordning till det pris som var bestämt. Jan var nummer tre och kände slaget förlorat. Så ringde mäklaren plötsligt en dag. Nummer ett hade fått backa ur. Nummer två svarade inte – under den enda påringning som mäklaren gjorde - så plötsligt var det Jans tur! Han köpte Elsas hus på stående fot, trots att det egentligen var för dyrt. Så kunde ett husköp gå till på den tiden, 1961! Livet i Nyköping tog sin början och livet var gott! Musik: sång Lasse Lindberg (svensk text till "What a wonderful world") Del 2 - Nyköping -------------- När de köpte huset fanns det behov av renovering inomhus, men det hade de inte råd med. Men i stället för att reta sig på alla fläckar och skavanker, sa Jan att de skulle låtsas att de gjort dem själva och hitta på historier om hur de kom till. Väldigt typiskt Jan! Kan man inte ändra något, gör något positivt av det! Väldigt typiskt var också, att det tog väldigt lång tid för Elsa att få till den där renoveringen även efter att de hade råd. För när Jan väl vant sig vid något, såg han inte längre behoven. Jan älskade att påta i trädgården. Han, och även Elsa så länge ryggen höll, rensade, planterade och klippte buskar, häckar och träd. När Jan köpte huset 1961 var hörntomtens yttre gränser kantade av björkar. Den förre ägaren hade en gång på 1920-talet kommit hemcyklande med 10-12 späda björkplantor fastspända på pakethållaren. Alla tog sig! Och sådär 40 år senare var de jättelika. Ljuset som silades in i huset genom björklöven gav ett svagt grönt isskimrande ljus som Elsa beskrev som att det var som att bo i ett akvarium. Så ett efter ett togs björkarna ner. Och eftersom Jan var en personifiering av uttrycket “själv är bäste dräng” så gjorde han det naturligt själv. Med vanlig handsåg och en vanlig skranglig jättelång stege som han reste mot den närmare 30 meter höga björkens stam klättrar han upp och sågade av gren för gren tills det bara var en stam kvar. Så fäste han i spännrep som drogs i uträknade vinklar så att den övre tredjedelen av trädet föll bredvid honom när han drog det sista draget med sågen. Allt gick enligt plan. Inklusive att alla åskådare var livrädda. Det var så typiskt Jan! Orädd och med vetenskap och den egna förmågan löste han alla problem. Och klättra på stege och klippa äppelträd och höga häckar, det gjorde han tills han var 93 år. Då fick han erkänna att balansen faktiskt blivit för dålig och att nästa gång han ramlar går det kanske inte lika bra ... som gångerna innan ... När Jan köpte huset visade det sig att trädgården var full av gullvivor, denna vackra vårblomma. Det fanns så mycket att man alltid kunde plocka stora och många buketter utan att det inte ens märktes; gräsmattorna var verkligen täckta av dem! Men ett år när barnen var små, fick de och 3 grannbarn för sig att de skulle ha en plocktävling om största buketten, och då visade det sig att det faktiskt fanns en gräns. Det blev väldigt glest! Efter det fick varje blomma stå kvar och gå i frö, för att sedan under många år spridas vidare med Jans idoga hjälp. Vilket också utmärkte honom. Han var idog. Gav aldrig upp! Ordet envis kommer nu att poppa upp i mångas tankar. Och ja, Jan var riktigt envis. Ibland till tålamodets rand hos oss andra. Och med ålder kom också vanans makt. När vissa saker har gjorts på ett visst sätt i många, många år, så är det svårt att bryta. Men Jan var dock alltid öppen för innovationer. Så till exempel bara några månader före hans bortgång, då ytterligare något hade försvunnit, troligtvis genom att det omärkligt råkat puttas över kanten på köksbordet där han tillbringade all sin vakna tid, och därifrån rakt ner i papperskorgen, som stod precis under. Förslag om att han skulle flytta på korgen avslogs varje gång med bestämdhet. Men sista gången la han urskuldande till: “- Det är svårt att bryta vanor”! Han fick då förslaget att tejpa på en liten tröskel på bordet så att sakerna inte åkte över kanten så lätt. Han var tyst en liten stund, så sa han eftertänksamt: “- Det skulle jag kunna göra!” Väldigt typiskt Jan! Vanan kan kanske inte brytas, men kan problemet lösas med en innovation med tejp, ja, så var han ombort! Tejp var ett favoritmaterial för alla lösningar och man kan undra hur många kilometer tejp han använt i sina dagar! Musik: My way på piano utan sång Del 3 - Vetenskap, experiment och disciplin --------------------------- Jan var i hjärtat en experimentalist och obotligt nyfiken. Inget område var honom främmande att testa och experimentera med. Han var en pionjär med funderingar kring solpaneler och satte upp plexiglasskivor på en liten del av husets södervägg med temperaturgivare och noggrant protokollförande. Han lät också isolera huset – genom att låta spruta in plastskum som skulle stelna i varje liten hålighet i väggarna. Där var dock även snickaren pionjär. Tursamt nog en lugn sådan - så när skummet fått väggen i vardagsrummet att bukta rejält inåt, drog Kåre bara fram en 12-tumsspik ur sin ficka på sitt sävliga vis och slog in, så blev väggen sig själv igen. Och varmt har huset varit sen dess! Jan var vad man kallar “first adapter”. Det innebär att så fort något nytt dyker upp så måste man testa det. Han var en av de första med bergvärmepump och förde nogranna protokoll givetvis. Det gällde förstås även datorer, där Comodor 64 blev den första, den han tyckte bäst om, men som skulle efterföljas av flera andra när utvecklingen på datorsidan rasade fram i överljudsfart. Det gällde också i köket, och eftersom han redan på den tiden inte var nöjd med de bröd som kunde köpas och hade försökte baka eget under en tid - så hoppade han förstås direkt på trenden med bakmaskiner. Den höll honom sysselsatt i många år. Liksom att brygga vin på rönnbär - eftersom han hade ett rönnbärsträd på tomten och det är ju synd att bären bara skulle gå till spillo. Och att odla vindruvor bakom glasvägg på södersidan - tänk om man kunde brygga vin på egna druvor! Men han var också mån om att stödja andras uppfinnarlusta och startade uppfinnarföreningen i Nyköping där han var ordförande tills han var 93 år. Jan var också väldigt disciplinerad. Redan som ung började han med morgongymnastik. Varje morgon, i alla lägen, i alla år. Vare sig det var julafton eller hans födelsedag. In i det sista när han inte längre kunde gå, satte han klockan på 7 varje morgon så att han hann göra gymnastik i sängen innan hans fantastiska hemtjänstpersonal kom och tog upp honom. Väl uppe i rullstolen, arm- och bencyklade han ca 20-30 minuter flera gånger i veckan. Och det var nog också så att det var den här envisheten, idogheten och disciplinen som höll honom kvar hos oss så länge. Och sist men inte minst: hans nyfikenhet! Han höll under de sista 10-15 åren på med en teori om -gravitationen och atomer. Han skrev på en artikel som blev allt längre med åren. Det gav honom så mycket glädje. Hans teori var hans ständigt närvarande kompis. Kunde han inte sova, låg han och klurade på den. Var han på sjukhuset, som är så långtråkigt, kunde han ändå fortsätta funderingarna. Och när han runt 100-årsstrecket, då och då fick åka in på sjukhuset, och läkarna trodde han inte skulle klara sig - eftersom han var så gammal! - sa han att det skulle han visst: för han var inte klar än!! Och så åkte han hem för ytterligare flera år i sin älskade villa och trädgård och med sina vänner. För Jan hade lätt att umgås med människor i alla åldrar och han hade därför många vänner runtom sig under sina 105 år och till sin sista dag. Det är få äldre förunnat och var i sig en säregen egenskap hos honom. Alla vi som har kommit hit och alla de som på håll är här i tanken idag för att ta farväl av Jan, är det för att vi har berörts av honom. Jan kommer att minnas som en godhjärtad, generös och omtänksam person. Och Jan var också berörd av alla er. Han talade så varmt om alla brev, besök och telefonsamtal från släkt och vänner, från nya och gamla grannar, sina uppfinnarkompisar och Odd Fellow-bröder och var och en av alla ni som inte låter sig inordnas i en kategori. Och inte minst den fantastiska personalen från hemtjänsten som fyllde i och hjälpte till där Jans kropp kom till korta och där flera med åren också kom att bli hans vänner. Så trots att benen gav upp de sista 8 åren och rullstolen blev hans dagliga plats och hans händer blev svaga och det inte längre var lätt för honom att klara sin vardag själv, så gav han aldrig upp att fortsätta sitt liv, sin forskning, sitt goda humör, sitt engagemang och sin nyfikenhet. Och med det, tillsammans med allt som alla runt om Jan gav honom, fick han ett otroligt fint och rikt liv.

Vår far, farfar och morfar

Hågkommen med värme