Karin Axstål, Östersund, 97 år
Vår mor Karin avled stilla, tre dagar innan hon skulle fylla 98, på det äldreboende dit hon nyss hade flyttat. Fram till helt nyligen bodde hon – med hemtjänstens dagliga service – kvar i lägenheten på Regementsgatan, i den fastighet där hon haft sitt hem sedan 1968. Mamma föddes hemma hos sin mormor i Grötingen norr om Bräcke, men växte upp i Östersund. Som 17-åring började hon på den yrkesbana som skulle komma att bli hennes, fram till pensionen, jobb i butik. 1944 fick hon anställning i Holst Kemisk-Tekniska affär, där man även sålde det som diskret kallades ”sjukvårdsprodukter” – kanhända lite delikat ibland, för ett tonårigt butiksbiträde. Då hade hon redan träffat mannen som skulle bli hennes livspartner: jämnårige västgöten Rune, som vid den tiden var cykelreparatör på flygflottiljen F4, men som sedermera blev flygtekniker. Han bar med sig sitt nytagna efternamn Axstål från en udde i Vättern. Efter fem års förlovning gifte de sig 1952. Sitt första gemensamma hem fick de på Artillerigatan 6. Sexton år senare flyttade de till hörnhuset på Regementsgatan, snett emot brandstationen, där mamma hade sitt hem resten av livet. Samma år, 1952, bytte mamma arbetsplats, med goda vitsord för sin förmåga att möta kunderna med glädje och servicesinne. I Svedenströms parfymaffär i gamla LT-huset vid Rådhusgatan, blev hon kvar fram till 1969. Då hade butiken flyttat till Tempo-huset. Efter ett mellanspel på Hallins färg började hon slutligen i den butik där säkert tusentals kunder kom att möta henne under mer än två decennier: Wedins Skor i det så kallade Z-Huset vid Prästgatan. Mammas tid som butiksanställd pausades bara av korta uppehåll vid döttrarnas ankomst, 1954 och 1957. Mamma la sig vinn om att ha ett öppet hem och bjöd gärna in till fest, för att, som hon sa: ”vädra porslinet”. Ett uttryck som vittnar om samma lekfullhet som när hon började samla på flodhästar (!) av porslin eller andra material. Och hon hade alltid en rolig historia till hands. Tillsammans med sin make stod mamma även för fastighetsskötsel. Medan hon städade trapporna såg pappa till att den här lilla delen av Regementsgatan förmodligen hade de renaste trottoarerna i hela Östersund. Det intresse för människor som mamma visade i sitt arbete hade hon förstås även privat. Hon skapade lätt relationer, och glömde aldrig en bemärkelsedag – som hon gärna uppmärksammade med en påhittig present. Hon hade alltid något för handen, ”hobbies” var viktiga, och hon ägnade sig åt kreativt återbruk långt innan det var ett trendigt begrepp: de stabila kartonger som skor levererades i klädde hon in med stuvbitar av vackra tyger, och vips så hade man unika och vackra förvaringslådor! En del blev fina presenter, andra sålde hon vid sitt loppisbord på Furuparken Den äldre av oss döttrar – Eva – har hela tiden funnits kvar i Östersund, och fick i mamma en engagerad medföljare till Jämtland Baskets hemmamatcher. Mari flyttade lite längre bort, till södra Dalarna. Dit reste mamma många gånger, särskilt efter att maken gått bort 2004. Där fanns ju också Sofia och Johannes, de älskade barnbarnen.
